Bild­nings­kom­plexet efter­ly­ser din berät­telse. Ditt möte, din reaktion.

​

Tex­ten är ofrån­kom­lig. Och knap­past neu­tral. Genom att närma oss Bild­nings­kom­plexet, när­mar vi oss för­hopp­nings­vis en bre­dare defi­ni­tion av kun­skap. Bild­nings­kom­plexet syf­tar till att belysa och pro­ble­ma­ti­sera före­ställ­ningar om bild­ning. Pro­jek­tet består av sam­tal, enkä­ter, läs­ningar och insam­ling av texter.

Pro­jek­tet bju­der sam­ti­digt in till med­ver­kan. Lämna in din berät­telse. Från inläm­nade bidrag till bild­nings­kom­plexet genom­förs en serie läs­ningar,  eller en enda syn­kro­ni­se­rad läs­ning. Tex­ter läses upp enligt prin­ci­pen “det är inte den i fil­men som skri­vit bre­vet” Möt vån­dan med säll­skaps­spel, det snus­kiga med trev­lig­he­ten och en liten histo­ria om det tredje, ej hem­språks­gil­tiga, modersmålet.

Hur ser ditt möte med bild­ningen ut? När för­stod du inte? När lät du någon annan för­stå att de borde veta bättre?

​

Max 2000 tec­ken skic­kas till bildningskomplexet@textival.se

Alla bidrag är ano­nyma, men vid even­tu­ellt tryck kom­mer de som vill att namn­ges i inledning.

​

Under Tex­tivals lit­te­ra­tur­fes­ti­val den 31 mars 2012 finns bild­nings­kom­plexet på plats för att låta besö­kare ta sig an sina egna fun­de­ringar om vem som är bil­dad, vad som är bil­dat och vem som har mak­ten över bild­ningen –är det du eller något annat?

​

​

#1. Säll­skaps­spe­let

#2. Uni­ver­si­te­tet

#3. Ljuga i jobbet

#4 Älska med akademiker

#5 Quiz

#6 Mus­be­grav­ningen

#7 Den som är den

# 8 Osä­ker­het och klassbakgrund

# 9 Mobb­nings­men­ta­li­tet över min bildning

# 10 Stock­holms­kom­plex

# 11 Över­bild­ning och ensamhet

# 12 Rädsla över att svara fel i Vem Vet Mest?

# 13 Bild­ning som ett värde i sig

# 14 Kära E

# 15 Disktrasan

​

​

​

Sällskapsspelet 

Spe­let ville ald­rig ta slut. I flera tim­mar flyt­tade vi pjä­ser över världs­kar­tan.  Det var något om kon­ti­nen­ter vi skulle veta. Ett rätt svar gav ett kryss i en ruta. Flera kryss i rutor betydde all­män­bil­dad. Tomma rutor betydde ingen­ting. Spe­let hette När och Fjär­ran och jag var sämst. Det lyc­ka­des jag ald­rig för­låta mig själv för. Jag kunde inte bjuda på mina icke svar eller fel svar. Jag skäm­des då och lite nu. Tän­ker på famil­jen som kände till andra flag­gor än nor­dens. Tän­ker på att jag sva­rade fel på frå­gan om det där skep­pet. Jag som var post­ko­lo­ni­alt med­ve­ten men ändå inte visste något om eröv­ring och makt och språk. Jag som flyt­tade runt min pjäs och sjönk ner under bor­det. De and­ras triv­sel och  ja, pre­cis: Malis huvud­stad heter Bamako. B A M A K O.

​

Universitetet

Jag har inte gått på hög­skola eller uni­ver­si­te­tet. Inte ett enda poäng har jag och det om något bäd­dar natur­ligt­vis för kom­plex i bil­dade sam­man­hang. Jag kan föra dis­kus­sio­ner, jag kan halvtaff­ligt och stund­tals skarpt ana­ly­sera diverse teo­rier, jag kan en hel massa saker men jag har ingen exa­men, ingen aka­de­misk titel, ingen­ting som berät­ti­gar mina påstå­en­den. Jag hit­tar inte bland hyl­lorna av kurslit­te­ra­tur på KTB, jag kan myc­ket lite om insti­tu­tio­ner och ten­tor. Och jag är dåligt bevand­rad i måsten – vad gäl­ler fot­nöt­ter på rätt stäl­len, kor­rekta menings­bygg­na­der i aka­de­miska kon­tex­ter och gängse nor­mer kring hur infor­ma­tion ska för­med­las. Jag står utan­för aka­de­miska över­ens­kom­mel­ser kring hur argu­men­ta­tion i text ska föras och vad som är den sanna kun­ska­pen. (Eller vänta nu, det här vet jag såklart ingen­ting om, eftersom jag inte har gått på uni­ver­si­tet, jag gis­sar bara.) Jag har alltså stund­tals djupa och molande kom­plex över att inte ha några hög­sko­le­po­äng att säkra mitt existens­be­rät­ti­gande med. Jag kan leka med tan­ken att om jag säger mig ha stu­de­rat det och det skulle sam­tal kring diverse teo­rier och ana­ly­ser, sedan kunna få vara just sam­ta­let och inte ett vägande av par­ter­nas tim­mar i ten­ta­sa­lar. Eller så skulle det bli just så, ett mätande, och där­till en än mer för­lju­gen själv­bild för mig. Över­ens­kom­mel­sen finns där – över hur saker ska vara, hur vi ska läsa och hur vi ska pre­sen­tera – inte base­rat på det för stun­den mest lämp­liga utan på vad vi är vana vid. Och det ger både hjäl­pande ramar (för de invigda) och begrän­sande hin­der (för de med andra refe­ren­ser) i våra sam­tal. Jag tam­pas med kom­plex­i­te­ten i att å ena sidan såklart vilja vara en klok och lärd per­son och å andra sidan vilja utmana bild­ning­ens nor­mer som – utan att vara kun­skaps­fi­ent­lig – ofta ver­kar bak­åt­strä­vande och förste­nande mer än utveck­lande och intres­sant. Nåväl, kom­plexet finns där, lever och mår i de ofta osäkra sam­man­hang där kun­skap inte duger utan en titel att luta den mot.

​

Ljuga i jobbet

Där satt jäm­ställd­hets­mi­nis­tern och anteck­nade. Hon är så kort och nätt. Där satt Volvos VD och lyss­nade. Han ver­kar trev­lig, trots sin höga lön. Där satt fyra stränga fors­kare med varsin slips. Där satt en blond TV-kändis från Lon­don och spände ögo­nen i mig. Där satt Gha­nas finaste tea­ters högsta chef. Där satt några höga tjäns­te­män från UD. Och där stod såklart jag. Jag som inte gick ut gym­na­siet. Jag som har ald­rig läst ut en enda fack­lit­te­rär bok. Jag som inte ens har ett rik­tigt intresse. Jag som är i 20-årsåldern. Jag som inte har en blogg. Jag som är tjej. Jag som får betalt för att skriva men fick under­känt i gram­ma­tik. Jag som har lätt utstå­ende tän­der, små ögon, en svag haka och dålig håll­ning. Jag som helst sover bort hela dagarna, kol­lar på rätt dålig inter­net­porr när jag har trå­kigt och som inte har en aning om hur man använ­der en van­lig ugn. Och där sit­ter Nyamko Sabuni, och alla de andra. De vän­tar på svar. Det all­de­les för starka kaf­fet har gjort dem stir­riga, luf­ten har tagit slut i kon­fe­rens­rum­met, pre­sen­ta­tio­nen gick sådär och min mun är torr efter en halv­tim­mes menings­löst power­poin­tande. Nyamko Sabuni har frå­gat nåt om dia­ri­e­fö­ring. Jag har bara en vag idé om vad ordet bety­der, och i panik bör­jar jag tänka på diar­réav­fö­ring. Men vad ska jag svara? Jag impro­vi­se­rar. Jag lju­ger. Jag får det att låta som att jag har koll. Jag sva­rar på ett över­gri­pande plan. Jag för­ringar frå­gan helt, eller sko­jar bort den. Hit­tar på. Ja, där står jag och kos­tar ettu­sen­två­hundra kro­nor i tim­men och bara hit­tar på. Volvos VD nic­kar gil­lande. Fyra fors­kare blir mål­lösa. TV-kändisen ler. Tea­ter­che­fen skrat­tar. UD’s tjäns­te­män applå­de­rar. Tvåtu­sen­fy­ra­hundra kro­nor senare har jag över­ta­get i det syre­fat­tiga rum­met. Jag har vänt bor­det. Jag har använt uttryck som varu­mär­kes­platt­form och kom­mu­ni­ka­tiva mål. Inter­ak­tivt flöde och posi­tio­ne­rings­karta. Kan de, så kan jag. Jag ler vän­ligt med mina utstå­ende, lite för gula tän­der. Låtsas.

​

Älska med akademiker

Vem äls­kar bara med akademiker?

Det är din far.

Han går i sko­gen med stora fötter

mild och vild­rörd, ploc­kar kas­tat glas. Bland mossa och rötter

mår han bra.

Det är salong­erna och sam­ta­lets död

en vän­tan på salongsberusning

utan sprit. Alla vita klä­der, ser­vet­ten i knät

tug­gorna som kväljer

Han låt­sas resa sig, han tror han står men han kryper

genom dry­pande ord­val, det är ett språk han inte kan

Drä­par­språ­ket;

hans hår växer ut över hela kroppen

mid­jan blir bred, något han inte ids vänta på

Ett besked. Att inte passera/passera?

så han kas­tar sina skor och går av asfalten

och de finns inte mera

hans läp­par och midja och kungs­sången i skymningen

han går på sti­gen bland djuren

han bär sitt innersta utanpå kroppen

mel­lan brös­ten kan man stava sig till

hans namn.

​

Quiz

Helt plöts­ligt skall alla göra quiz. Intron till låtar dug­gar tätt omkring mig och en stark känsla av obe­hag bubb­lar inom­bords. Med pen­nan i ett svet­tigt grepp gapar jag onö­digt högt om exakt hur liten min insats blir för laget. Raderna gapar tomma och i de fall jag kän­ner igen hit­sen har jag ingen aning om vem som gjort dem och var­för. Men fram­förallt har jag ingen aning om var­för denna täv­lan i att kunna rapa flest namn och tit­lar inom popu­lär­mu­si­ken bli­vit en så het soci­a­li­se­rings­form. Längre ner på papp­ret finns en del som kal­las röda trå­den. Hur låt num­mer etts pro­du­cent knyts till låt tvås titel och låt tres land har jag ingen aning om men min okun­skap har för länge sedan gått över i hett hat.

Likt en heja­ram­seskan­de­rande sve­ri­ge­de­mo­krat har jag bytt min okun­skap mot aggres­sion och för det skäms jag. Det jag kan göra är att för­svara varje per­sons rätt till att kon­stru­era driva och dela ut vinnartro­feer (wohoo en öl från tapp i baren) och för­lor­ar­be­vis så myc­ket de vill, bara jag slip­per, för det gör ont att inte kunna någonting.

​

Musbegravning

En mor­gon gick jag ut på bryg­gan och sa till min fas­ter att det var idag hon skulle lära mig Tant Mag­da­len. Tant Mag­da­len är en sång som vi bru­kar sjunga i min släkt. Den hand­lar om en Tant som över­ger sin plats i Para­di­set för att få följa med sin styv­son dit han ska på andra sidan. Alla i min släkt kunde tex­ten till den där sången. Jag ville också kunna vara med, och fram­för allt ville jag få far­mor att sjunga.
Far­mor kunde inte sjunga tex­ten alls, inte längre. Hon hade tap­pat alla ord och upp­fun­nit sitt eget språk. Sta­lin Sta­lin, Lapsh­tin lapsh­tin, lät det när hon kon­ver­se­rade.
Fast när hon var yngre var hon språk­vår­dare och job­bade på språk­nämn­den, innan sjuk­do­men gjorde intrång i hen­nes hjärna och sakta ploc­kade bort ord efter ord. Men sjunga Tant Mag­da­len det kunde hon fort­fa­rande, om än på sitt eget sätt. Lapschti Lapchti taradi tara…lät det, och så skrat­tade hon för att det blev så tokigt.
Nu på bryg­gan lärde jag mig sången av min fas­ter, sjöng efter och gick och övade res­ten av dagen.
Några tim­mar senare sprang min lil­le­bror och vår kusin fram genom dalen med upp­spär­rade, ängs­liga ögon. ”Agnes! Vi har hit­tat en död mus­unge! Vi måste begrava den!”
Cere­mo­nin pla­ne­ra­des till kloc­kan fem. Bar­nen skred fram på sti­gen med hög­tid­ligt sänkta ögon­lock. Min pappa, min fas­ter och onkel hade med sig små blom­bu­ket­ter. Far­mor gick längst bak i tåget och såg sig omkring, här­made oss andra. Själv hade jag anför­trotts upp­gif­ten som cere­mo­ni­mäs­tare. Min lil­le­bror tit­tade upp på mig med tårar i ögo­nen och sa: ”Du kan väl sjunga någon­ting.”
Jag såg på min fas­ter. Och så sjöng vi: Min barn­doms vän var en tant Mag­da­len…
Far­mor sken upp. Hon log och svängde med armarna. Hon klämde i med melo­din: Lapshti lapshti Sta­laj­sta­lida!
Bar­nen grät för musen. Far­mor log från öra till öra. Lapshti-lapschti-kakali-kako! Jag såg på min fas­ter, hon var sprick­fär­dig av skratt. Min lil­le­bror blängde upp på mig över blom­bu­ket­ten. Vi sjöng: Slå ett slag varje dag! Slå ett slag för kär­lek och tro!

​

Den som är den

Det spreds en under­lig stäm­ning runt bor­det. Min bror surt und­rade om jag sko­jade. Nej, sa jag, för det gjorde jag ju inte.
Vi firade någons födel­se­dag med famil­jen och kusi­nerna och plöts­ligt tit­tade alla på mig. Jag tit­tade till­baka på dem med en smått road blick. Var­för var de irri­te­rade? Kan någon berätta för mig vad det bety­der då? und­rade jag. Det var det ingen som ville, för jag borde veta, sa de. För ALLA vet vad det betyder.

Nej, jag har ald­rig hört uttryc­ket ”Jag är inte den som är den” tidi­gare. Vad bety­der det? Ingen sva­rade. Du är ju inte sann, mutt­rade någon till sist. Du måste ha hört det. DU MÅSTE HA HÖRTDET UTTRYCKET INNAN!
Jag kände mig lite dum och obil­dad men sam­ti­digt stark, som om uttryc­ket inte hade kun­nat komma åt mig, inte för­rän nu.

​

Osäkerhet och klassbakrund

Jag har all­tid känt mig osä­ker på min plats inom uni­ver­si­te­tet och min rela­tion till ”högre” kun­skap. Har under äldre år kom­mit fram till att det (mest tro­ligt) har med min klass­bak­grund att göra. Att det är svårt att ta plats i aka­de­miska sam­man­hang, kanske beror på att jag inte kän­ner att jag har någon ”all­män­bild­ning” eller kri­tiskt tän­kande med mig från min uppväxt.

​

 Mobbningsmentalitet över min bildning

För det mesta får man kom­plex för att man kän­ner att man kan för lite, men många gånger kan man även upp­leva kom­plex inför att man är för bil­dad. Det är extremt fru­stre­rande att hamna i situ­a­tio­ner där de andra näs­tan ser ner på en för att man vet saker. Det kan också upp­stå en sorts mobb­nings­men­ta­li­tet i de situ­a­tio­nerna, alltså att de andra gör det klart för en, genom blic­kar, ansikts­ut­tryck eller ord, att de anser att man är jäv­ligt torr, pre­ten­tiös, bes­ser­wes­sig och trå­kig, när man anmär­ker på eller inte hål­ler med dem i ett visst ämne.

​

Stockholmskomplex

Är från Stock­holm. Visste ingen­ting om andra stä­der. Vi lärde oss inte något om dem, bara var flo­derna flöt och vilka berg som var höga. Kände mig dum när jag insåg detta och kland­rade mig själv när jag slant på tungan på freu­di­anskt manér och sa Stock­holm när jag menade Sverige.

​

Överbildning och ensamhet

En kan känna av kom­plexet av över­bild­ning. Som när det är julaf­ton och det pra­tas öl, Hol­ly­wood­fruar och hus­bygge och ingen av ens kära bords­kam­ra­ter, ens kära släk­tingar, frå­gar en vad en syss­lar med i livet. Inte öl. Inte hus­bygge och inte hollywoodfruar.

​

Rädsla över att svara fel i Vem Vet Mest?

Bild­nings­kom­plexet utspe­lar sig i en soffa fram­för Vem Vet Mest. Bred­vid mig sit­ter en rela­tivt nybli­ven dejt och vi fli­nar åt och hånar del­ta­garna i pro­gram­met, så som man gärna gör en sim­pel mån­dags­kväll. Pro­ble­met är bara att jag inte själv vågar svara på frå­gorna…. räds­lan för att låta dum eller svara fel inför någon man gärna vill bril­jera inför tar över­hand och jag väl­jer att skämta istäl­let. Skämta om hur folk kan med att ställa upp i Tv utan att kunna. Kanske där­för att jag själv inte vill ställa upp och svara/vara dum/ha fel när jag bara vill imponera.

​

Bildning som ett värde i sig

På frå­gan om vad man blir av mina huma­nis­tiska uni­ver­si­tets­stu­dier bru­kar jag svara Bil­dad. – Vad blir man av det då? – Man blir bil­dad. Ibland tän­ker jag att bil­dad är samma sak som smart, men det är väl bara del­vis sant. Kun­skap utan syfte, för­u­tom i sig självt, antar jag känns bättre. Bild­ning är i alla fall något med värde i sig för min del. Och i detta begrepp ingår ett sorts viss­het och insikt och reflek­te­rande tänkande.

​

Kära E

Kära E,

Vi har en del gemen­samt. Mer än jag först kunde tro, men kanske mindre än vad jag nu för­vän­tar mig. Vi har ju inte din ång­est gemen­samt, även om den ibland känns.

Jag har ratio­na­li­te­ten. Den har jag ärvt av min familj. Det finns myc­ket bra som jag har ärvt av min familj, dock är denna egen­skap enbart en adve­kat bort­för­kla­ring att lugna sin­net med (vems sinne som lug­nas är mindre intressant).

Ratio­na­li­te­ten är, mot­sä­gel­se­fullt kanske, enbart för de under­pri­vi­le­gi­e­rade att beakta. Likt en bun­den hund är vi såle­des heder­ligt trogna, och genom heder tys­tade. Inte ens om vi hade möj­lig­he­ten till det du har, hade vi vågat ta chan­sen. Ratio­na­li­te­ten styr oss mot den redan upp­tram­pade väg, den väg som leder bort från kri­ti­ken av det som ratio­na­li­te­ten söker åstadkomma.

Ratio­na­li­te­ten är för de under­pri­vi­le­gi­e­rade att beakta. De andra, utan ett uns av skam i krop­pen, har både tid och rum att handla utef­ter känslan. 

Du är bra på att känna, du.  

Jag vet inte vad du har ärvt av din familj, men av mig får du avund­sjuka. Jag tror att du har ärvt så myc­ket, så myc­ket mer än pengar. En kul­tur, en smak, en stil. Kun­skap och fri­het. Det kanske har varit ett mödo­samt liv. Lite av detta vet jag. Men det mesta jag vet, det är min känsla. Och den är fylld av skam. När jag tän­ker på dig så fylls jag av skam.

Tvi­vel må vara skam­mens bro­der, och det är väl så, att jag tve­kar. Mitt ursprung har tvingat mig till detta illa­pas­sande till­kor­ta­kom­mande, syn­ner­li­gen illa­pas­sande i en tid av eli­tis­tiskt dra­vel. Hur ska jag någon­sin hinna ifatt? Hur ska jag någon­sin kunna bli lika bra som du?

Någon sa (kanske var det Strind­berg, om hans moral bör vara väg­le­dande) att svart­sjuka inte är ång­es­ten att för­lora; det är ång­es­ten att dela. Vi må ha myc­ket att för­lora, men vi delar på den här käns­lan, du och jag. Den svär­tar oss till den grad att vi inte längre kan känna glädje. Vi delar på en känsla som är för­pas­sad de som tviv­lar, likt oss.

Den enda skill­na­den är att jag är ratio­nell, och du är det inte. Det är en kom­pli­ce­rad histo­ria bakom varje ord jag väl­jer, bakom dina finns nog mest skön­het och inprän­tad kunskap.

Det må vara en bedrift att tala med mun­ka­vel. Frå­gan är om det ens går att tala med mun­ka­vel, eller vem som orkar lyssna. Jag föd­des med mun­ka­vel, medan du föd­des in i talet, kons­ten, kär­le­ken. Det må vara en fri­het ovär­der­lig i pengar att kunna tala fly­tande, det språk som du lärt dig från barns­ben. Det må vara en fröjd att höra dig tala.  

Jag avun­das dig och alla de år du spen­de­rat på att infria din, min, dröm.

​

Disktrasan

Bild­ning­ens disktrasa

Ack. De stora frå­gor­nas oan­tast­lig­het. Alla beslu­tens vara eller icke vara. Så svåra är de att du inte kan drista dig till att tala med mig om dem. Istäl­let får jag höra visa ord om lam­por som skall släc­kas eller tän­das, smu­lor sopas, damm avlägs­nas, strum­por vikas. Med bis­ter stämma under­vi­sar du i den urvridna disktra­sans sköna konst. Jag som inte kan skilja kulör­tvät­ten från lakan­tvät­ten. Jag som inte för­står vik­ten av släta rader av hand­du­kar i ett för ända­må­let anpas­sat skåp. Bakom dessa tyd­liga ting göm­mer du dig och jag skall tvingas ned till denna plats av ren­skrub­bade smör­kni­var och duk­tigt ihop­pac­kade sand­lek­sa­ker (för­står du inte att de spric­ker i kylan?). I hand­lings­pla­nen för den intel­lek­tu­ella omstör­telse som pågår läm­nas vi utan­för. Här råder inte tyst­nad, men de stora frå­gorna får inte rum här, beslu­ten behö­ver fri lejd och luft (kanske finns den inte här? )Kanske befin­ner du dig där, bland de fria orden och med de stora tan­karna till­sam­mans med andra, jag vet att jag befin­ner mig där med andra. När orden kom­mer på tal, när mun­narna öpp­nar sig i för­sök så gapar det tomt. Ut kom­mer istäl­let en rådig kom­men­tar om hur mat­tan åter­i­gen lig­ger kro­kigt och knö­ligt på gol­vet – då kan man snava. Här skall disktra­sans urvrid­nings­prin­cip dis­ku­te­ras, för vi finns bara i den bild­nings­kod som kal­las hus­lig­het och jag är obil­dad, ovär­dig, okunnig.

Att du inte ens kan säger du. Nä det kan jag inte tän­ker jag. Och jag vet ärligt inte om jag öns­kar mest att jag bara kunde eller öns­kar mest att denna bild­ning­ens disktrasa skall dra åt hel­vete, och du med den.